fredag 27 augusti 2010

Vad hände med det fina ordet "solidaritet"?


För ungefär en månad sedan, när jag var på väg till Mallorca för att ta en kort semester, fick jag tag på ett exemplar ur tidsskriften Time Magazine.
Det var så jag fick bekanta mig med 18 åriga Aisha, hennes livsöde och den starka bild som även fick uppmärksamhet i DN.

De rödgröna gick nyligen ut i media och kungjorde att Sverige lämnar Afghanistan om det blir maktskifte nu i september.

De rödgröna argumenterar med att det måste finnas plats för "civila insatser".
Det man av någon anledning glömmer bort är att sådana insatser bekämpas och motarbetas ständigt av talibanerna.
Överallt där inte militärer funnits tillgängliga har talibanerna begått fruktansvärda övergrepp!
Tänk bara på Aisha - som fick öron och näsa avskurna för att hon försökte rymma ifrån sin man som slagit henne och behandlat henne illa!
Om detta kan ske när talibanerna inte kontrollerar landet vill jag inte ens föreställa mig hur det skulle bli om de tog tillbaka makten!

Aisha lever idag för att hon upptäcktes av amerikanska soldater som tog hand om henne, gav henne vård och husrum.
Ifall amerikanerna av någon anledning hade skickat hem sina styrkor istället - hade hon legat där i bergen, med öron och näsa avskurna och kvävts till döds i sitt eget blod.

Jag är fullt medveten om att NATO:s operationer (främst USA:s operationer) har krävt hundratals civila dödsoffer. Jag skrev ju tidigare om wikileaks och de 91.000 rapporterna från den amerikanska underrättelsetjänsten som lades ut på internet. Jag har dessutom läst några av rapporterna själv.

Men att komma och påstå att Sverige deltar i bombningar av oskyldiga civila är helt enkelt fel.
Såvitt jag vet har vi inte ens så mycket som helikoptrar därborta.
Om vi inte ens kan skicka helikoptrar, hur skulle vi då kunna skicka bombplan?

Sveriges målsättning, och flera andra länders målsättning, är att bidra till en återuppbyggnad och demokratisk utveckling av ett land som skakats av krig sedan 70-talet.
Militärerna är där för att se till att allt går som det ska - och för att skydda civilbefolkning och biståndsarbetare mot angrepp från talibaner.

USA:s målsättning är en helt annan.
De verkar mer inriktade på att jaga terrorister än att satsa på landets uppbyggnad och utveckling.
Hur annars ska man förklara att de mängder med vapen och trupper de pumpar in i Afghanistan?
Det tror jag är det riktiga problemet:

Man sammanblandar den civila hjälpen allt för mycket med den militära hjälpen.
Båda insatser behövs visserligen, men de måste hållas isär. Annars framstår hela verksamheten mera som en enda stor militär operation trots det civila arbete som faktiskt förekommer.
Det är den bild av konflikten i Afghanistan som jag tror präglar vänstersidan och övriga motståndare - och det märks i världsopinionen. Flera har blivit negativt inställda till kriget i Afghanistan.
Jag tycker inte heller att konflikten hanteras så som den borde göra - det finns faktiskt ganska mycket som bör göras annorlunda. Sverige borde säga ifrån, tycker jag. Eftersom vi är en del av samarbetet så har vi en röst. Liten kanske.. men iaf.
Men en förutsättning för att Sverige åtminstone ska kunna försöka påverka är att vi faktiskt stannar kvar i Afghanistan och bibehåller samarbetet med NATO. Faktum är att vi skulle ha så mycket mer att säga till om ifall vi var fullvärdiga medlemmar i NATO. Varför har vi inte sökt medlemskap redan??
Om vi lägger ner alltihop och lämnar Afghanistan - då har vi ju inte längre mandat att säga någonting om saken.
Ifall fler länder dessutom gör samma sak och börjar tänka mer på tillbakadragande av sina trupper... vad blir det då av Afghanistan?
Den afghanska armén tränas och sköts i princip helt av USA. Afghanistan har ingen egen, stabil armé.
Om Sverige och övriga västvärlden lämnar Afghanistan åt sitt öde - så kommer talibanerna med allra största sannolikhet att ta tillbaka makten.

Vad tror ni detta kommer att innebära för kvinnor som Aisha? Eller det afghanska folket i helhet?

Vänstern pratar väldigt mycket om värme, gemenskap och medmänsklighet.
Vart har allt detta tagit vägen i Afghanistan frågan? Plötsligt ska vi bara tänka på oss själva och vår s.k. "alliansfrihet".
Vad hände egentligen med det fina ordet "solidaritet"?

Jag vet att konflikten i Afghanistan inte är den enklaste... men vi påverkar situationen som allra bäst innanför sammarbetet, inte utanför.
Vi räddar som mest liv med soldater i Afghanistan, inte utan.



torsdag 26 augusti 2010

Lögn, förbannad lögn och statistik

Hur hög är egentligen ungdomsarbetslösheten i Sverige?

För att få fram konkreta siffror jag har suttit och surfat på internet:
Jag har kollat bl.a. SCB och Eurostat, jag har läst bloggar - både rödgröna och borgerliga - för att se hur respektive sida argumenterar - sedan har jag sökt på google efter tidningsartiklar och liknande där statistiker inte bara namnger siffrorna utan också förklarar sammanhanget.

Det jag har kommit fram till efter alla dessa sökningar är att definitionen av "arbetslösa" ungdomar är väldigt diffus.
För att få raka och tydliga siffror måste man fråga sig:
Vad är en arbetslös ungdom? Hur definierar man en arbetslös ungdom?
Men det finns inte ett rakt svar, utan man kan svara på flera olika sätt. Och det sätt du väljer att svara på avgör vilka siffror du får fram.

I ett powerpoint dokument av SCB som jag hittade här definieras ungdomsarbetslösheten på det här viset:
  • Ungdom: 15-24 år
  • Arbetslös: Har sökt arbete (de senaste 4 veckorna) och kan ta ett arbete
Om man där lägger till den nya definitionen från 2007 inkluderas även heltidsstuderande ungdomar som arbetslösa. Något som jag personligen tycker är löjligt...

Enligt denna definition är ungdomsarbetslösheten i Sverige runt 25-30%. En mer specifik siffra säger dessutom 30,9%
Så där får de rödgröna rätt.
Men det finns ett par saker de väljer att inte nämna:

T.ex. att ungdomsarbetslösheten i Sverige faktiskt har varit på 25% (om man räknar enligt säsongsrensade värden) ända sedan 2005. År 2006, precis innan maktskiftet, låg siffran dessutom på 28,1%
Om man jämför det med dagens statistik är siffrorna faktiskt inte så anmärkningsvärt höga - nivån har varit i princip den samma hela tiden.
Trots det väljer man att kalla dagens ungdomsarbetslöshet för "kris" och "skitår"... men på Göran Perssons tid hette det "brinnande högkonjunktur". Då gick SSU minsann inte ut och sa att "1 av 4 ungdomar är arbetslösa"...
Det tycker jag man borde tänka på.

Men, men... om vi återgår till definitionen av "ungdomsarbetslöshet".
Som jag sa tidigare:
Det är hur du väljer att definiera en arbetslös ungdom som avgör vilka siffror du får fram.

Nu tänkte jag pröva ett annat synsätt:
Om vi denna gång tar bort heltidsstuderande ur statistiken - då halveras siffran 30,9% och blir istället till 14,3%
Vill man gå ännu längre kan man välja att jämföra antalet arbetslösa enbart med det totala antalet ungdomar i 15-24 års åldern, istället för storleken på arbetskraften.
Då blir ungdomsarbetslösheten bara 5,8%


Min poäng är:
Det går att få fram både höga och låga siffror vad gäller ungdomsarbetslösheten. Vet man hur man ska definiera begreppet "arbetslös ungdom" kan man nästan avgöra i förväg vilken typ av siffra man får fram.
Detta gör de båda blocken naturligtvis till förmån för sin egen politik - och det är väl det debatten handlar om egentligen. Man använder statistiken för att säga vem som är bäst och sämst.

Det är lite grann som Mark Twain sa:
"Det finns tre sorters lögner. Lögn, förbannad lögn och statistik."

Som ni säkert redan vet så har jag tagit ställning. I egenskap av anhängare till alliansen och kandidat till kommunfullmäktige för Folkpartiet - så kommer även jag att ta strid för en viss typ av statistik och definition.
Jag har försökt här att vara saklig, föra fram raka fakta och presentera flera sätt att tolka ungdomsarbetslösheten.
Men jag är som sagt inte neutral - kom ihåg det.

Jag hoppas ändå att jag har bidragit till lite omtanke och klarhet, i denna förvirrande debatt om siffror och procentsatser.
Och tror ni inte på mig kan ni alltid söka själva - på google, SCB, Eurostat, Svenskt Näringsliv, Ekonomifakta osv.

Ha det gott!

fredag 20 augusti 2010

Debatt i Fittja

Igår kväll gick jag och lyssnade på en debatt i Ungdomens Hus i Fittja.
Alla partier var representerade - även det lokala Botkyrkapartiet. Huvudtemat för debatten var ungdomar; ungdomsbrottslighet, ungdomsarbetslöshet osv.
Det blev en väldigt högljud och vild diskussion - inte minst från publiken.
Fittja är den kommundel i Botkyrka där vänstern (i synnerhet socialdemokraterna) är som allra starkast. Därför är det föga förvånande att sympatin för de rödgröna politikerna var stor redan från början.
Men det jag tycker var allra mest sorgligt i debatten var att man reagerade så starkt på i princip allting.
Alla argument och åsikter fylldes på med så mycket känslor och kontroverser att man efter ett tag inte diskuterade sakfrågor längre.
"Regeringen skiter i ungdomar, närakuten i Fittja lades ner därför att vi har ett elakt sjukvårdslandstingsråd som heter Filippa Reinfeldt, vi har ungefär lika stor ungdomsarbetslöshet som i Spanien, vi rödgröna lovar att alla arbetslösa i Botkyrka ska ha jobb innan valet " osv.
Sånt fick man höra från de rödgröna... och tyvärr gick det hem hos flera i publiken.
Men jag vill ändå se på den här debatten som en viktig erfarenhet. Nu måste vi borgare visa att vi kan stå för vad vi tycker trots att våra åsikter är opopulära och trots att stormen av känslor blåser rakt emot oss.
Det är såhär vi och våra åsikter ställs på prov - nu gäller det att visa att vi har principer och att vi står för dem.

Här följer ett par bilder från igår kväll:

Panelen från vänster:
Rödgröna: Mats Einarsson (V), Jakop Dalunde (MP), Katarina Berggren (S)
Alliansen: Oskar Freiman (KD), Lars Johansson (FP), Anders Peterson (M), Christine Chambay (C)
Övriga: Ulla Ludvigsson (BP)

måndag 9 augusti 2010

Folkpartiet tar krafttag för ökat ansvar i skolan!


Jan Björklunds sommartal på Marstrand uppmärksammades särskilt i år när det kom fram ett utspel om att föräldrar till stökiga barn ibland ska sitta med i klassrummet - som ett sätt att ta ansvar för sina barns handlingar.

Tidningar och media har gått ut ganska hårt:
De säger att Jan Björklund vill "tvinga" föräldrarna, man kallar förslaget naivt & kontraproduktivt och beskriver det rentav som en "disciplinär åtgärd".

Det sista tycker jag var lite att ta i.
Jag har inte personligen lyssnat på hela talet, men jag har läst det via Folkpartiets hemsida. I och med det märker jag att kritikernas benämning av Björklunds förslag som "tvång" är taget lite grann ur sitt sammanhang.

Det handlar egentligen inte om något "tvång", utan snarare om en nödåtgärd som ska vidtas vid extrema fall, eller om inget annat alternativ finns tillgängligt.
Dessutom ska det vara helt i enighet med föräldrarna och lärarna - en överenskommelse helt enkelt.
Så att benämna det som "tvång" och "disciplinära åtgärder" är lite att dra det till sin spets.

Däremot förstår jag ändå kontroversen med hela idén. Jag måste faktiskt erkänna att jag själv är något tveksam ifall vi ska gå till väga med exakt den metoden. Jag har inte riktigt tagit ställning ännu.

Men Jan Björklund är ändå inne på helt rätt linje.
Det är inte själva "tvånget" som är huvudfrågan - det handlar om att slå näven i bordet och kräva ordning i en stökig miljö, istället för att sitta och rulla tummarna.
Där har inte bara lärare ett ansvar - utan även föräldrarna.

Det är föräldrarna som har ansvaret och skyldigheten att uppfostra sitt barn, det är helt enkelt inget snack om saken.
Problemet är att långt ifrån alla föräldrar tar det ansvaret - och det får negativa följder för barnet och dess prestationer i skolan.

Innan jag började på Frans Schartaus Gymnasium tillbringade jag mitt första gymnasieår i en skola i Liljeholmen.
Själva upplägget och studiesystemet tycker jag var alldeles utmärkt - men eleverna på den skolan var allt annat än ambitiösa.
De kom en halvtimme sent till varje lektion, pratade hellre med varandra än att lyssna på läraren, vissa gick ut och tog rast mitt i lektionstid - ibland även mitt i en genomgång!
Jag kan faktiskt inte komma ihåg någon av mina klasskamrater från den skolan som inte hade minst ett eller två (och ofta många fler) IG i sitt slutbetyg.

Till råga på alltihop kommer jag ihåg vad mina föräldrar berättade för mig om föräldramöten på den skolan.
Det var totalt två möten - ett som min pappa gick på och ett som min mamma gick på.
Båda berättade ungefär samma historia:
Förutom de själva närvarade bara "ett" par föräldrar på respektive möte.
Så mycket brydde sig de föräldrarna om sina barns skolgång - och konsekvenserna av detta märkte jag av varje dag jag gick till den skolan.

Efter ett tag blev det för mycket för mig, så jag slutade där - och bytte till Frans Schartau där jag tillbringade resten av min gymnasietid.

Slutsatsen blir för mig ganska enkel:
Föräldrarnas engagemang i sitt barns skolgång gör skillnad! Och det finns faktiskt de föräldrar som inte är engagerade i sina barns skolgång - det har jag personligen både sett och upplevt.
De föräldrarna måste på ett eller annat sätt ta sitt ansvar.

Det är Jan Björklunds budskap - och där har han faktiskt helt rätt! Oavsett vad man tycker om föräldrar i klassrummet.

Folkpartiet har nu visat att de tänker ta krafttag för att öka ordningen i skolan - så att elever kan uppfylla sina mål, få godkänt i alla ämnen och därmed uppnå sina drömmar i livet.
Det är faktiskt det som är poängen med att vi har en skola.

Därför vill jag ge stort beröm till Jan Björklund för att han visar framfötterna i den här frågan!
Rösta Folkpartiet 2010!



lördag 7 augusti 2010

Vad har ni haft för er medan jag varit borta?

Jag kom precis tillbaka från en kort semester på Cala d'Or, Mallorca - därför har det varit lite svårt att uppdatera.
Främst eftersom det inte går att läsa den svenska tidningen när man befinner sig utomlands.

Trots detta har jag fått höra om den tragiska incident som hände för drygt en vecka sedan, då en 19-åring sköts till döds utanför Grindtorpsskolan i Alby.
Det är helt enkelt fruktansvärt!!
Jag kan inte sätta ord på det... jag känner mig chockad!!

Det är förmodligen ingen nyhet att Botkyrka ryktas vara ett kriminalitetens tillhåll - men det är värre nu än det någonsin varit tidigare!

Blott ett kvarter från mitt hus blir en man skjuten, han förs till sjukhus, klarar sig - medans poliser patrullerar min gata.
I kiosken strax bredvid var det några som välte en bil och brände den, knappt ett par dagar senare.
Och nu har det gått så långt att Seedy Rahman Jammeh, en kille i min egen ålder, blivit mördad!

Frustrationen är så stark att jag inte kommer på något vettigt sätt att uttrycka hur jag känner.
Jag är bara... arg!

Vi kan inte låta det här fortsätta...
Det behövs rejäla krafttag i Botkyrka för att bekämpa och förebygga ungdomsbrottsligheten!
Hur? Det kan jag inte säga bara så där. Det finns helt enkelt ingen mirakelkur för sådana här problem.

Men vi måste sätta oss in i problematiken och försöka hitta en lösning!
Det är inte förrän man börjar som man kan sträva efter resultat...

En annan nyhet som fångade min uppmärksamhet är det roliga avhoppet från miljöpartiets sida.
25 miljöpartister, flera av dem med tunga poster, har helt enkelt hoppat av sitt parti till förmån för alliansen.
Det är kul!
Vad blir den styrande vänstermajoriteten i Botkyrka utan sin gröna tredjedel? Kanske drömmarna om ett majoritetsskifte i kommunen inte är helt ouppnåbara?
Vi får fortsätta hoppas!

Aja, nu har jag nyheter att läsa och en valrörelse att förbereda mig inför.
Jag skriver mer senare under nästa vecka!


Läs även: Andreas Froby