söndag 25 juli 2010

Fri rörlighet, va?

(bilden är tagen från imdb.com)

Jag har tillbringat många av mina sommarlovs kvällar med att titta på film.
En av filmerna jag minns särskilt såg jag för ett par veckor sedan - det är filmen ni ser på bilden.

Den handlar om en 17-årig kille från Kurdistan som försöker ta sig till England för att återförenas med sin flickvän. Han kommer så långt som till norra Frankrike, men där tar det slut då han grips av franska polisen efter att ha gömt sig i en lastbil som skulle ta honom över Engelska kanalen.
Han blir tillslut frigiven och slipper undan deportering, men p.g.a. den lokala lagstiftningen tillåts han inte resa över kanalen - och måste helt enkelt stanna där han befinner sig.
Han är däremot fast besluten att ta sig dit han ska. Han är faktiskt så orubblig att han försöker simma över kanalen.

Jag rekommenderar filmen, den väckte många känslor.
Den tar verkligen upp frågan invandring och integration - och den stora problematik som ämnet utgör.
För det är verkligen ett väldigt svårt ämne.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artiklarna 13 och14 fastställer klart och tydligt att varje människa har rätt att röra sig fritt i såväl sitt eget land som alla andra länder, samt även bosätta sig i vilket land han/hon vill.

Nu kan man säga vad man vill om FN, men just de mänskliga rättigheterna är för mig riktlinjer i hur man bör agera i sådana frågor.

Jag är fullt medveten om att det inte går att släppa in varenda invandrare och asylsökande.
Det är inte realistiskt.
Man kan helt enkelt inte rätta till "all" världens fel, hur sorgligt det än är.

Vi kan inte göra allt - men vi kan banne mig göra något!

Till att börja med måste vi ändra inställning.
Som det ser ut i Sverige idag måste man ha flyktingstatus för att beviljas uppehållstillstånd - dvs. man får bara komma hit om man är förföljd eller på något sätt hotad i sitt hemland.
Men ibland räcker inte ens det!

Jag skrev tidigare om Mir Abbas, och hans tragiska liv.
Han var förföljd och hotad, inte bara i sitt hemland - utan i stort sett hela den muslimska världen.
För att han var "Hazar" - mindervärdig. Och framför allt för att han var homosexuell.
Hans hemland Afghanistan har dessutom varit i krig sedan 9 år tillbaka, och det finns bestämmelser som säger att man inte får utvisa asylsökande hur som helst under sådana omständigheter.

Trots detta resonerade migrationsverket som så att "han kan leva tryggt i Kabul bara han slutar vara homosexuell". (den ursprungliga artikeln hittar ni här)

Men iof. är detta relativt förståeligt.
Om man bara tillåter "flyktingar" att komma till Sverige, så påstår alla asylsökande att de är flyktingar - och då går det ju inte att se skillnad på de som verkligen behöver asyl, och de som inte behöver!
Hur ärlig man än är, hur hemsk bakgrund man än har - så kan man ändå nekas asyl.
Eftersom det inte går att avgöra ifall din berättelse är trovärdig eller ej.

Det var det som hände Mir Abbas.

Om vi istället hade en mer öppen och generös syn på invandring...
Om vi t.ex. även öppnade oss för arbetskraftsinvandring - då skulle man inte längre behöva utge sig för att vara flykting för att få komma till Sverige.
Man skulle inte behöva ljuga - och därmed vore det mycket enklare för migrationsverket att bedöma ifall personen i fråga är i behov av asyl eller inte.

Ibland skulle vi givetvis behöva säga nej - man kan inte säga ja hela tiden.
Men genom att urskilja flyktingen från den som söker arbete, så kan man ändå ge hjälp till flera av de som behöver - utan att för den sakens skull släppa in allihop.

Slutsatts: en generös invandringspolitik blir inte bara smidigare, det blir så mycket mer humant.

Vi kan inte göra allt - men vi kan göra något!
Tänk på FN:s deklaration och de två artiklarna. Vi har skrivit på den deklarationen - så nu får vi ta det ansvar som detta innebär.

O, jag kan fortsätta hur länge som helst på det här ämnet! Det är kanske en av mina "hjärtefrågor".
Men nu måste jag sätta punkt. Annars orkar ingen läsa vad jag skrivit.

Jag skriver säkert mer om det i framtiden.

0 kommentarer: